
När de säger "djupvattenpump" föreställer sig många människor bara en lång cylinder som du sänker ner i en brunn och pumpar vatten. Detta är kanske den vanligaste och farligaste förenklingen. Faktum är att valet och driften av en sådan enhet alltid är en kompromiss mellan brunnsflödeshastighet, tryck, vattenkvalitet (sand, aggressivitet) och, kritiskt, tillförlitlighet. För kraftfull - du kan tömma horisonten eller ?fånga? sand, för svag - du kommer att lida. Och ja, en billig pump är nästan alltid dyr att underhålla. Jag kommer att presentera mina tankar i denna fråga utifrån vad jag har sett i praktiken.
Den största missuppfattningen är att alla djupbrunnspumpar är utformade på samma sätt. Om vi tar klassiska centrifugala flerstegsmodeller, så är det viktigaste materialet i pumphjulen och husen. För rent vatten fungerar även polymera, men vi har sällan idealiska förhållanden. Brunnar innehåller ofta fina slipmedel och vattnets hårdhet är hög. Här behöver du rostfritt stål, och inte vilken sort som helst. Jag har sett fall där hjul av AISI 304 bokstavligen äts bort under en säsong i vatten med hög halt av klorider. För sådana uppgifter måste du se till AISI 316 eller duplexstål. Men detta är naturligtvis ett annat pris.
En annan nyans är motorns kylsystem. I billiga modeller sker kylning av pumpat vatten, som passerar genom gapet mellan statorn och höljet. Om det finns vatten med sand, slits detta hölje och tätningar katastrofalt snabbt, vatten kommer in i elmotorn - och det är det, hejdå pump. Dyrare och pålitliga konstruktioner har ett separat, förseglat motorrum fyllt med olja eller en speciell vätska för att avlägsna värme. Motorn kommer inte i kontakt med det pumpade mediet. Detta är avgörande för långsiktigt arbete.
Förresten, om vår produktion. BZhejiang Yangzijiang Pumping Industry Co.,LtdDe fokuserar bara på denna balans. Serien av djupbrunnspumpar inkluderar både standardlösningar för rent vatten och förstärkta versioner med rostfria hjul för abrasiva förhållanden. Och de deklarerar det inte bara, utan kör upphängningar med sand på sin testbänk och kontrollerar deras livslängd. Det här är ingen reklam, utan ett påstående: utan våra egna tester och FoU är det helt enkelt meningslöst att producera mer eller mindre seriös utrustning.
Det vanligaste misstaget när man väljer är att bara lita på brunnspasset. Det står: debitera 3 kubikmeter i timmen, djup 50 meter. Det verkar som att ta en pump med en kapacitet på 3 m3/h och ett tryck på lite mer än 50 meter. Men passet är idealiska förhållanden, ofta erhålls under pumpning omedelbart efter borrning. Om ett år kan debiteringen sjunka, den dynamiska nivån (vattennivån under drift) kan sjunka. Om pumpen är konstruerad ände-till-ände, kommer den att börja arbeta med överbelastning, slås på och av ofta och snabbt misslyckas.
Därav tumregeln som vi alltid säger till våra kunder: du behöver ett takhöjd. Inte 10%, men bättre 20-25%. Om den dynamiska nivån är 40 meter, och höjden till den övre analyspunkten är ytterligare 10 meter, räknar vi inte 50 meter, utan ett minimum av 60-62 meter tryck. Detta skyddar mot säsongsvariationer och lätt igensättning av filter. Pumpen kommer att arbeta i den optimala zonen av dess egenskaper, inte vid gränsen, och kommer att leva längre.
Den andra punkten är strömförsörjning och automation. Trefasmotorer är naturligtvis att föredra för kraftfulla enheter - uppstarten är smidigare, belastningen på nätverket är mindre. Men i den privata sektorn finns det ofta en fas. Här är det viktigt att inte bara titta på effekt, utan också på startströmmar. En enfaspump som är för kraftfull kan helt enkelt "slå ut?" svagt försvar. Och se till att ha en högkvalitativ hydraulisk ackumulator och en tryckbrytare med rätt inställningar. Utan detta kommer pumpen att slås på varannan minut när någon har tvättat händerna.
Du kan köpa den mest pålitliga pumpen och förstöra den på en månad med felaktig installation. Den första är upphängningen. Häng inte pumpen på strömkabeln! Detta är ett axiom som av någon anledning ständigt kränks. Du behöver en stark, gärna rostfri kabel eller tejp som tar hela tyngden. Kabeln måste vara fritt upphängd, utan spänning.
Det andra är skydd mot "torrkörning". Nivåsensorer är bra, men du kan inte installera dem i smala höljesrör. Därför installerar de ofta strömskyddsreläer eller tryckgivare som stänger av pumpen om vattennivån sjunker och den börjar pumpa luft. Torrt arbete för en djupbrunnspump - säker död på några minuter, eftersom den överhettas och fastnar.
Och det tredje, verkar det som, nonsens är en backventil. De placerar den omedelbart efter pumpen, på uppgång. Men de sparar ofta pengar och installerar billiga mässing eller till och med plast. Efter ett eller två år börjar han "trakassera". Vatten från tryckkolonnen strömmar tillbaka in i brunnen, nästa gång pumpen slås på får den en vattenhammare och tvingas få fullt tryck igen från grunden. Detta är en kolossal extra börda. Det är bättre att omedelbart installera en högkvalitativ ventil i rostfritt stål. En bagatell, men det sparar tusentals på reparationer.
Vi hade ett projekt, ett privat hus, en djup artesisk brunn. Vattnet är rent, men med hög halt av lösta järnsalter. Kunden levererade en kraftfull importerad pump med polymerhjul. Allt fungerade perfekt... i sex månader. Sedan började trycket sjunka. De fick ut det - och inuti hjulen och diffusorerna var täckta med en tät brun beläggning, flödessektionerna hade minskat avsevärt. Järnoxider fälldes ut och bokstavligen cementerade kanalerna.
Jag fick plocka isär, rengöra med syra (vilket i sig är en risk för tätningarna), och sätta ihop igen. Kunden blev chockad - vattnet var rent, inte sandigt! De förklarade att sådana kemikalier kräver antingen beläggningar som är resistenta mot avlagringar, eller, återigen, slätt rostfritt stål, med vilka avlagringar är lättare att rengöra. Vi bytte till en modell med AISI 316 hjul. Ett år senare visade det förebyggande lyftet endast en lätt beläggning som inte påverkade operationen. Slutsats: kemisk analys av vatten innan du väljer en pump är inte ett infall, utan en nödvändighet.
Vi använde senare detta fall när vi förfinade våra modeller. På hemsidanyangtzeriverpump.ruBeskrivningarna av vissa dränkbara pumpar anger nu uttryckligen en rekommendation för användning i vatten med hög järnhalt. Inte för att vi kom på något unikt, utan för att vi gick igenom det och vet vilka parametrar i materialet vi ska vara uppmärksamma på.
En djupbrunnspump är inte en evighetsmaskin. Myten om att han blivit sviken och bortglömd i 20 år är väldigt segdragen. Verkligheten är: även enheten av högsta kvalitet kräver kontroll. Minst en gång vartannat till vart tredje år är det lämpligt att lyfta och göra en visuell inspektion: tillståndet för kabeln, kabeln, kontrollera isolationsmotståndet. Detta tar en halv dag, men kan förhindra ett plötsligt stopp i vattenförsörjningen vid det mest olämpliga ögonblicket.
En annan punkt är övervakning av driftsparametrar. Om tidigare tryck och ström bara kunde kontrolleras manuellt, finns det nu billiga system med fjärrövervakning. De visar inte bara driften utan också den förbrukade strömmen. En ökning av strömmen är ofta det första tecknet på att pumpen börjar bli "tung". arbete: antingen igensatt eller mekaniskt slitage har uppstått. En minskning av strömmen kan indikera en "torrkörning". Tidigare fick de reda på detta när pumpen slutade pumpa.
Avslutningsvis kommer jag att säga att marknaden svämmar över av erbjudanden. Men du måste välja en djupbrunnspump inte efter den vackraste bilden eller det lägsta priset, utan av helheten: är designen lämplig för dina förhållanden, har tillverkaren verklig erfarenhet och tester, hur är teknisk support organiserad. För när pumpen befinner sig på 80 meters djup är reparation av den inte att byta ut packningen i kranen. Detta är en stor och dyr operation. Och här börjar varje detalj, från hjullegeringen till styrkan på kabeln, spela sin mycket viktiga roll.